Första dagen bjöd på riktig klassiskt turistande. Och jet lag. Jet lag visade sig vara helt perfekt, vi vaknade tidigt och var vid Battery Park strax efter att de öppnade men tvingades ändå stå i kö runt en timma i ett varmt tält innan vi fick gå igenom säkerhetskontrollen. Efter den 11 september 2001 har amerikanerna, och kanske särskilt New Yorkarna, blivit som galna i säkerhet. Inget konstigt med det men lite jobbigt när man är oskyldig turist Vi fick gå igenom en maskin som blåste luft och kunde känna om man hade handskats med explosiva ämnen. Jag är glad att vi var där så tidigt, några timmar senare när vi kom tillbaka till Battery Park var kön säkert 3-400 meter. Dessutom tillåter de bara ett visst antal person per dag att komma in i själva statyn och redan när vi var där var ung. halva kvoten fylld.

Detta var andra gången jag var vid Frihetsgudinnan, första gången var 2001, mindre än en månad innan terrorattacken. Då var det inga stora säkerhetskontroller och alla fick komma in i statyn, däremot fick bara de första varje dag gå upp i själva gudinnan, något som idag är helt omöjligt. Inte på grund av terrorhot utan för att hållbarheten är så dålig och att det är en för stor risk. För riktigt längesedan kunde man till och med komma upp i facklan, något som måste varit fantastiskt fräckt.

Om man ville fick man gå en gratis guidad tur. Egentligen var det inte så mycket tur som det var föredrag. Guiden började att berätta om facklan. Orginalfacklan står i lobbyn till museet och gjord av gult glas. I ursprungsritningen var tanken att Frihetsgudinnan skulle fungera som en fyr och därför gjordes facklan i glas. Dock fanns det på den tiden inte tillräckligt starka lampor så någon fyr blev det aldrig. Orginalfacklan har tagits ner eftersom det läckte in för mycket vatten genom skarvarna i glaset och det fick gjutjärnsskelettet att rosta. Den nya facklan är guldpläterad koppar och skiner mycket bättre än den gamla, på dagarna reflekteras solen och och på nätterna har de en stark strålkastare.

Efter Frihetsgudinnan tog vi en promenad från Battery Park upp längs västra sidan till World Financal Center som ligger granne med Ground Zero (där World Trade Center 1 och 2 stod). Jag måste säga att den promenadsträckan var väldigt fin. Det är grönt, nära vattnet och helt bilfritt. Ground Zero är mest en väldigt stor byggarbetsplats men man kan se planerna i en utställning inne i World Financal Center och jag tror det kommer bli en fantastisk plats när det väl är klart. De skall ha någon sorts inverterade fontäner (alltså vattenfall som går ner i marken) precis där de gamla tornen stod.

Precis bredvid Ground Zero ligger Century 21 som är någon sorts megastort varuhus med bra priser. Jag köpte två skärp men spanade också in en rejäl resväska som jag gick tillbaka och köpte senare i veckan. Väl ute ur affären gick vi till en av Manhattans många salladsbarer och plockade ihop var sin sallad som vi tog med ner till Civic Center där vi satt på bryggan och åt medans vi njöt av utsikten över Brooklyn Bridge och Brooklyn. När vi ändå var vid bron passade vi på att gå ut till den första av pelarna. Det är en bit att gå och långt ifrån självklart hur man tar sig dit men efter att blivit vilseledda av en kostymklädd man och hjälpta av en polis kom vi slutligen upp på bron och ut till pelaren. Imponerande bro och rätt trevlig utsikt ner mot Civic Center och de olika båtarna där omkring.

På väg till tunnelbanan som skulle ta oss hem hörde vi hög musik och bestämde oss för att titta vad det var. Det visade sig vara en gratiskonsert anordnad av en skivaffär. Den första artisten var tydligen rätt populär bland fjortisarna men ingen jag hört talas om, däremot såg vi på afficherna att Suzanne Vega skulle spela lite senare så vi hängde kvar. Vi pratade med en trevlig kille som också väntade på Suzanne och som bodde i Queens. Han tipsade om saker att se och var allmänt trevlig. Genom hans kompis som kom senare fick jag veta att jag borde kunna köpa Tevasandaler i en affär vid Union Square (mina två par jag hade försvann i flytten till Malmö). De tipsade också om att det fanns ett cafe på toppen av Metropolitan Museum of Art som man inte skulle missa. När Suzanne väl kom upp på scen var vi redan rätt sömninga. Vi lyssnade på ett par låtar, varav jag kände igen en, innan vi åkte hem.

Vi slängde i oss något snabbt, onyttigt och typiskt amerikanskt innan vi slocknade. Jag passade på att fota utsikten från vårt fönster.